I några år nu har min sinnesstämning pendlat i takt med att Mamma fick cancerbeskedet, med den stora operationen som nästan kostade henne livet, alla behandlingar, friskförklaringen, chockbeskedet om att cancern kommit tillbaka...denna gång obotlig, den sista sjuka tiden ändock med några ljusa toppar, dödsbeskedet, total sorg men ändå försöka lösa allt det praktiska runt "det som blir kvar", begravningen och nu.........bara oändlig saknad. För Mamma var ju detta förstås ännu värre men hon försökte alltid hålla modet uppe....så där som mammor gör. Man ska vara "stark" och vara ledpinnen i livet...
Allt detta har självklart påverkat mig på många sätt men jag har alltid försökt se positivt på livet. Stretat på, försökt tänka positivt. Men det finns inget positivt med döden. Kanske för Mamma som hade så ont på slutet men inte för oss tre barn som befinner sig i tomrummet med alla minnen. Det är så hårt, så hårt...
Trots allt börjar jag nu hämta mig så smått. Cyklingen känns kul igen. Jag orkar pina mig mig mer för varje gång jag sitter upp. Jag orkar.....det går inte fort men jag orkar.....
Har genomfört några tempopass och det saknas ju en hel del ännu men jag börjar faktiskt skönja en ljus tempoframtid. Där jag kan komma upp och battla med mig själv igen. Spränga mina gränser och mer därtill.
Kanske toppar jag i år, kanske inte men GLÄDJEN till cykel är i varje fall tillbaka! Mer kan jag faktiskt inte begära just nu.
